På väg..

Jag har tänkt på det här med pojkvänner.. ett ämne som jag egentligen inte borde skriva om kanske, för jag har noll koll på vad det ihandlar om. Allt jag har är förvrängda illusioner och föreställningar om hur det kan vara. Eller ja, lite koll har jag ju, men har aldrig haft någon själv. Om man inte ska  räkna med de riktigt tidiga, storebrors bästis lillebror nere i hörnet av kvarteret eller den söta pussgurkan i 4an..? I don't think so. Jag känner inte heller riktigt våren 05s månadsflört som riktigt boyfriend/girlfriend även om vi sa det då. Det var ett rus av att "hey, någon ser mig". Ledsen att säga det, men faktiskt. "Någon gillar mig... hmm.. trevlig, ja, rolig, mm.. han är väl rätt fin.. jag kanske gillar honom också.. eller?"... Det där eller växte snabbt till ett nej, och jag gjorde slut på en månads oromans från min sida. Pobresito. Helt förkrossad...

Jo, jag har även dumpat killar innan vi blivit pojkvän/flickvän.. Vänner som vill mer och jag inte känner likadant. En återkommande situation..  Jag har fått höra att jag är väldigt flörtig. Men jag ser det inte själv. Jag tror att jag bara är trevlig, glad och vänlig. Det är vad jag ser mig som ialla fall.  

-Jag träffar en kill-bekant/kompis på stan när jag är och shoppar med väninnor. Stannar och pratar lite, hör hur det är nu, frågar om planer och återupplever något minne från nåt event. Så kommer jag tillbaka till tjejorna och så får jag höra : men guuud vad du flörtar!..    - Så är det inte allste! Det är ju bara lite kul att ses igen!

-Efter läger, en vecka med gött folk, och en väldigt mysig stämning så får man sms med "sötnos, verkligen urgullig, vill du träffas igen?"..
Jag vet inte vad jag gör för nåt! För guds skull, jag måste väl få vara trevlig?

En sak vet jag ialla fall.. jag kan inte gå från vän till pojkvän. Det går inte. Jag har vänner (inte så att man får nog nån gång, nya vänner är alltid välkomna). jag vågar bara inte ta den risken. Jag ser slutet innan det börjar. Det skulle kunna gå bra att gå från ingenting - flört - pojkvän - break-up - ingenting..  Men tanken på att gå från vän till pojkvän till break-up till ingenting och förlora vännen.. I just can't.     
Så har det varit för mig de flesta gångerna. Skitbra kompis. Kanonbra relation och så helt plötsligt en kärleksförklaring slängd i ansiktet.  And I freak.  Freeze.  Vill bara spola tillbaka och radera detta och fortsätta som vanligt, men det går oftast inte, så det blir nervöst och det rinner ut i sanden..


Nåt fel måste jag ha nånstans.. Nån skruv som sitter löst, eller kanske alldeles för hårt.. De tycker att jag är flörtig. Well, perhaps, men jag verkar ju inte kunna komma längre än så. Det är nåt som gör att jag inte går längre än så. Egentligen så kanske jag flörtar med fel killar. Med sånna som jag egentligen inte ser något i, för oftast om jag medvetet flirtar, ute på krogen eller så, så är det bara för att flörta, och inget mer, och det är ju väldigt missleading, t o m elakt kanske någon tycker.. Jag har inte tänkt på det förrän nu.. En VÄNNER-scen kom just upp i mitt pensamiento.. När chandler och monica diskuterar flörtning.. Kommer inte ihåg exakt, men chandler berättar att när en kille flörtar med en tjej tänker hon typ "ooh, he thinks I'm hot"  eller något liknande och that's that. men när en tjej flörtar med en kille tänker han "oh, she wants to have sex with me" typ..  och därför var det okej för honom att flörta, men inte för henne.... ?  Det kanske kan ligga något i detta. Jag kan ju inte se det ur manligt perspektiv, så jag kan inte säga om det är rätt eller fel.  Jag har även flirtat "på riktigt" några gånger, men det är den där väldigt hårt åtskruvade skruven som gör att jag inte går vidare. Någonstans finns det en vägg som inte går att komma igenom, en mur som jag inte kan ta mig över.. en icke simkunnig utan flytväst med hjärtat på andra sidan älven..

Jag köpte ett smycke i Spanien. ett billigt bling bling. en stor "silver"nyckel. När jag hade det på mig första gången sa en bekant  "åååh, det är nyckeln till ditt hjärta"... men no. nadie vino para abrir mi corazon. Aún no habrá venido mi principe azul. Hay que coger la llave y abrirlo aunque sea difícil.. Es que... tampoco quiero esperar.. Algunos esperan para su pareja perfecta, pero eso no quiero yo. Pero me dicen que soy jóven, que no tenga que tener prisa.. pero en el mismo tiempo, las mismas personas dicen que necesito un hombre.. que le iba a encontrar allí.  Vale, No tenía suerte en esos meses y sinceramente... prefiero un sueco. Los chicos y hombres españoles son un poco flojos. La cultúra está un poco machista, y todavía supondrán que las mujeres quedarán en casa con la limpieza y los niños mientras el hombre trabaje fuera.... No, para mi mejor uno de mi propio país. Alto, moreno, intelligente, que me encantará... :P


well.. enough.. det där sista var kanske mest för att hålla igång spanskan lite. Summa summarum av det är att fortfarande är hjärtat "låst" och öppnades inte av någon charmig spanjor.
Nu är det dags att sova people. Imorgon blir det en bra dag, det känner jag på mig. :)