I will go down with this ship...
Såg Titanic förut idag. My GOD I hate that film! Usch, den är så hemsk. Nu blev jag påmind igen varför jag aldrig tittar på den... Det slutar alltid med att jag blir upprörd, paranoid, får klaustrofobi och börjar gråta för att det är så fruktansvärt och sorgligt.. Det är inte bara det att det är hemskt och sorgligt, det är ju så otroligt utdraget hela tiden! Absolut är filmen magnifik och storslagen, men hur många vyer och vinklar av ett fartyg behöver man egentligen?
Nej, allt den förmedlar till mig är "ÅK INTE BÅT" Åtminstone inte ut på öppet hav. Var lite smått skraj när jag skulle på kryssning med Fia över nyår, men jag tog mig samman och det var ju inte så farligt, men jag hade allt koll på utgångar och jag kan tänka mig att jag var den enda på hela fartyget som lyssnade aktivt på hela säkerhetsinstruktionen...
Tittade på Titanic för att dagen har varit så seg och jag har inte haft så mycket annat att göra. Spelade lite gitarr, men har mest bara degat och tagit det lugnt. Kroppen kändes som en sandsäck, även om gårdagen inte var alls vild.. Var ute med Anna, men kvällen kom aldrig riktigt igång, och allt blev sådär halvlamt och kändes onödigt. Vi som hade trevligt till melodifestivalen och allt.. Vet inte vad som hände. För höga förväntningar eller något liknande. Man kan ju inte ha roligt jämt. Vi dansade en del, och vi log och ansträngde oss för att ha kul, men känslan infann sig aldrig riktigt. Det beror ju också på vilka förutsättningar man blir tilldelad. Det var inte helt rätt musik, det var inte helt rätt summa pengar vi hade att röra oss med, och det berodde nog mycket på folket. Det var en hel del folk där vi var, och ganska många trevliga personer, men finns det en eller två personer som man stör sig på, så kan det förstöra en hel kväll. Det kan ha varit det som hände. Det är inte så lätt att ignorera. Och det var med kluvna tankar vi gick därifrån. En del ville bara gå hem och lägga sig, och glömma alltihop, men en annan ville vara kvar och göra en sista kraftanstränging för att få även detta till en lyckad kväll. Kluvet som sagt.. Sen finns det annat som spelar in också..
Oh man, vad jag inte vill bo hemma i sånna lägen. Tänk om man var sin egen chef och fick bestämma sina egna tider. Jaa, sluta tjata om att jag är vuxen nog att göra som jag vill...
Tänk såhär: Jag bor med mamma och pappa. Deras regler. När man blir vuxen och myndig och får jobb men fortfarande bor hemma, då kan man mer se det som att man är ... (patetisk...? sorglig? )
INNEBOENDE..... Men man måste fortfarande respektera husets regler och restriktioner.. Det är väl också så att mammor och pappor aldrig slutar oroa sig för sina barn, vare sig barnen är 10, 20 eller 50, med egna barn och kanske barnbarn... Eller så är det så enkelt som att jag är daddy's girl och har aldrig riktigt trotsat mina päron sådär ordentligt, vet inte om det är bra eller dåligt.
Vet inte hur många gånger den här veckan som jag inte bara hört vuxen-flyttahemifrån-frågan utan även "Så du har inte hittat kärleken än då?"
Blir så trött på frågan och jag blir ännu mer ledsen över svaret. Det är inte så att jag känner mig desperat eller så, men det vore ju nice med någon att hålla om, någon som längtar efter en och allt det där.. Vet inte om det är jag som är kall, hård och onåbar, om jag är för kräsen, rädd för förhållanden, eller att jag bara är på fel plats vid fel tidpunkt - hela tiden.....?
Nej, allt den förmedlar till mig är "ÅK INTE BÅT" Åtminstone inte ut på öppet hav. Var lite smått skraj när jag skulle på kryssning med Fia över nyår, men jag tog mig samman och det var ju inte så farligt, men jag hade allt koll på utgångar och jag kan tänka mig att jag var den enda på hela fartyget som lyssnade aktivt på hela säkerhetsinstruktionen...
Tittade på Titanic för att dagen har varit så seg och jag har inte haft så mycket annat att göra. Spelade lite gitarr, men har mest bara degat och tagit det lugnt. Kroppen kändes som en sandsäck, även om gårdagen inte var alls vild.. Var ute med Anna, men kvällen kom aldrig riktigt igång, och allt blev sådär halvlamt och kändes onödigt. Vi som hade trevligt till melodifestivalen och allt.. Vet inte vad som hände. För höga förväntningar eller något liknande. Man kan ju inte ha roligt jämt. Vi dansade en del, och vi log och ansträngde oss för att ha kul, men känslan infann sig aldrig riktigt. Det beror ju också på vilka förutsättningar man blir tilldelad. Det var inte helt rätt musik, det var inte helt rätt summa pengar vi hade att röra oss med, och det berodde nog mycket på folket. Det var en hel del folk där vi var, och ganska många trevliga personer, men finns det en eller två personer som man stör sig på, så kan det förstöra en hel kväll. Det kan ha varit det som hände. Det är inte så lätt att ignorera. Och det var med kluvna tankar vi gick därifrån. En del ville bara gå hem och lägga sig, och glömma alltihop, men en annan ville vara kvar och göra en sista kraftanstränging för att få även detta till en lyckad kväll. Kluvet som sagt.. Sen finns det annat som spelar in också..
Oh man, vad jag inte vill bo hemma i sånna lägen. Tänk om man var sin egen chef och fick bestämma sina egna tider. Jaa, sluta tjata om att jag är vuxen nog att göra som jag vill...
Tänk såhär: Jag bor med mamma och pappa. Deras regler. När man blir vuxen och myndig och får jobb men fortfarande bor hemma, då kan man mer se det som att man är ... (patetisk...? sorglig? )
INNEBOENDE..... Men man måste fortfarande respektera husets regler och restriktioner.. Det är väl också så att mammor och pappor aldrig slutar oroa sig för sina barn, vare sig barnen är 10, 20 eller 50, med egna barn och kanske barnbarn... Eller så är det så enkelt som att jag är daddy's girl och har aldrig riktigt trotsat mina päron sådär ordentligt, vet inte om det är bra eller dåligt.
Vet inte hur många gånger den här veckan som jag inte bara hört vuxen-flyttahemifrån-frågan utan även "Så du har inte hittat kärleken än då?"
Blir så trött på frågan och jag blir ännu mer ledsen över svaret. Det är inte så att jag känner mig desperat eller så, men det vore ju nice med någon att hålla om, någon som längtar efter en och allt det där.. Vet inte om det är jag som är kall, hård och onåbar, om jag är för kräsen, rädd för förhållanden, eller att jag bara är på fel plats vid fel tidpunkt - hela tiden.....?
Kommentarer
Trackback
