På väg..

 De var 4 då..

Klänningen skaver
och du
den skyler knappt barmen
idag är igår
och Du ska ta mig härifrån
Nu när det blåser på månen
ska Du ta mig härifrån
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en astronaut?
är jag en astronaut?
är jag en astronaut?
är jag så ensam?

---

Jag ser nån vid ett rödljus
samma NK-paraply
och någonstans i min plånbok
glöder en post-it från -97
där 10 kulspetsblå små siffror
skriker Våga utan ord

  De är 4 nu..

---

Var på Ankaret igår med Camilla och Linn, och där träffade vi Erika, Nadja, Zandra och Jessica! Och så stötte vi på en hel del annat trevligt folk också, det var en riktigt trevlig kväll på det hela taget, utan att bli fulla och utan att komma hem för sent. Vi dansade en del till några "kan bara inte sitta still till denna"´90-tals hits som vi kom ihåg från tiden då vi stod på dansgolvet i småskolans matsal när 9-orna ordnat disco för att få in pengar till klassresan. hahaha, helskönt.

Hade en kort diskussion med P om kents nya album, och vi kunde nog hållit på hela kvällen, det skulle varit roligt, men sånt där är så svårt. Jag har ingen lust att försvara varken mig eller kent. De har gjort ett album och dom gillar det, och jag gillar det. Det är nytt, gammalt och så kent, allt på samma gång. Texterna är inte vad de varit, men de är inte sämre för det. De handlar inte så mycket eller så konsekvent om kärlek så desperat att man bara smälter, men det är ändå något visst med dem, och visst finns det ställen där man nästan ryser av ordformuleringarna.
"Jag älskar dig så, som att vara beväpnad" är vackert och samtidigt väldigt, väldigt laddat.
Men det som jag personligen upptäckt och upptäcker mer och mer är musiken. Självklart har jag tyckt länge att musiken är viktig, men jag har ändå alltid tyckt att texterna är viktigast. I det avseendet håller jag nog på att förändras musikaliskt, om man kan beskriva det så. Musiken börjar betyda mer och mer, och texterna är inte lika viktiga längre, även om de fortfarande har stor betydelse för om jag gillar en låt eller ej.
Det som jag märker med nya kent är hur mycket jobb de lägger ner för att få det till det bästa de någonsin gjort, varje gång.
Jag funderar på att skaffa en tatuering. Det är kent-relaterat och då frågar sig folk, och jag frågar även mig själv om jag inte kommer ångra mig senare, när jag slutat lyssna på kent.
Jag har tänkt mycket på det, och gör fortfarande, men jag kan inte se något annat än att jag alltid kommer att tycka om kent, och lyssna på kent. För har man väl fastnat, så. Då är man kentifierad, som någon sa. hehe
Once it's on, it doesn't come off.
Det är så jag känner. Jag kommer såklart att hitta ny musik, och annan musik som jag också tycker om. Jag har redan gått ett halvår utan att riktigt ha lust att lyssna på kent, men de här grabbarna har etsat sig fast i mitt själ och hjärta och vi hittar alltid tillbaka till varandra. Plötsligt fångar min blick en kentskiva i ögonvrån som bara ligger och väntar på att bli lyssnad till!

Så ni som väntar på att jag ska växa ut min kent-mania. "Don't wait up."
Det går över, det går över..
- Det går ALDRIG över..

=D