På väg..

Har jobbat hela dagen idag. Helt boring, efter som det här svenska sommarvädret (regn regn regn!) inte gör att folk tar en tur ut och fikar. Vi hade nästan ingenting att göra. Tur att det finns trevliga arbetskamrater. :)
Och när jag skulle cykla hem, (7 km) så stod regnet som spön i backen; inte en jätte-angenäm tur.

---

Jag pratade med en vän sent igår kväll.
Tyckte att jag inte var så jordnära i mitt förra inlägg. Att jag "flög" lite.
När jag frågade vad det skulle betyda fick jag svaret att jag verkade lite förmer än alla andra.
Vilket säkert kan vara... sant.. på nåt sätt. möjligtvis
Vi är lite lika fast ändå inte.
Min vän trycker ner folk.
Jag upphöjer mig själv.

Hahah, oj, nu lät jag som om jag think the world of myself.
Så är det verkligen inte. Jag är en vanlig dödlig, och är precis som alla andra.
Det finns så många som jag beundrar.

Min vän Robert. Så frän kille alltså. Ni skulle bara veta. Sån koll på vad han gör. Musikaliskt oberoende, om man kan säga så. Så säkert. så tight.
Min vän Johanna. Such grace, such style. Aldrig ute.
Min vän Linnea. Hon är alldeles speciell. Jag beundrar hennes sätt att vara sig själv. Hon är ett så bra själv, så det förstår jag att man vill vara. Hon är så cool, så tuff.
Min bror. Smartheten själv. Han är smart på alla sätt och vis. Kvick, praktisk, vis, allmänbildad, insatt.. Jag har lärt mig mycket av honom.
Listan slutar inte här. It goes on for another mile or so.

To all my friends and family: You bring out the best in me.

Nej, ni får inte tro att jag tror att jag är bättre än alla andra. Visst, jag gillar att stå i centrum.
linslus och pratkvarn.
Jag har alltid varit sån. Jag är uppväxt med komplimanger och stöd från min familj och mina vänner.
Alltid känt mig älskad och uppskattad.
Jag har även under hela min uppväxt haft 4 äldre syskon, och alla ville ha mammas och pappas kärlek. Man fick ju brottas en del för att synas och höras.

Jag lovar att jag ska jobba på detta, att bli mer ödmjuk. Jag har diskuterat saken med nära vänner. Jag kommer ihåg ett distriktsmöte, en kväll och en allvarlig diskussion om min egocentrism. Sen dess har jag försökt jobba på det, men det händer att jag tappar koncentrationen ibland.

Nu började jag tänka över vad jag är för en person egentligen..
Blev plötsligt mycket självkritisk och började nästan tycka illa om mig själv...
Kanske har min pittoreska barndom screwed me up totalt, utan att jag vetat om det!? Kanske jag har fått så mycket uppmärksamhet att jag får abstinensbesvär utan den. Eller att jag vant mig vid att vara viktig, att få ordet och bli lyssnad på att jag helt enkelt vant mig vid det. Dåliga vanor är ju svåra att bryta.

Vad är du för en?